När jag kommer in på jobbet sätter jag upp en charad.(hur fan stavas det?!)

"Whoooohoo, kom igen då, nu ska vi sälja!!"´

Jag bryr mig inte ett skit, men alla andra måste tro att det betyder allt för mig. Det är allt det går ut på.

Det är som en störning jag har. Alltid någon form av skådespel.

Jag är nästan aldrig mig själv.

Som få stunder jag själv skiner igenom ytan får jag alltid höra

"vad är det med dig då?"

Det är lite skrämmande att min bästa vän, personen jag i stort sett lever i symbios med, inte har minsta lilla aning om vem jag är.

Jag kommer nog att läsa juridik

Jag har alltid velat bli journalist