Ibland kommer jag på mig sjäv med att lyssna på deprimerande musik som får mig att bli riktigt melankolisk.

Den här låten lyssnade jag på varenda dag på väg till jobbet i sommras.

I sommras var jag på en skabbig korridorsfest.

Där befann sig även det folkslaget vi tycker allra sämst om (varje gång jag skriver "vi" syftar jag på mig och min parter in crime som jag lever i symbios med), utbytesstudenter.

Dom klär sig underligt och besvärar mig. Dom prata engelska med mig och tror att om jag säger hej så är vi bästa kompisar.

"maybe you would like to come to my schouse on sunday?"

(citat av skabbig utbytesstudent från Argentina efter att jag sagt hej, det var en tjej, hon stötte inte på mig).

Jag gjorde just teestet på "vuxenpoäng.com". Jag blev 30 år gammal.

Jag gjorde samma test för ett år sedan, då blev jag 34 år gammal.

Jag blir alltså yngre för varje år.

Om trenden fortsätter så kommer jag vid 25 års ålder 14 år gammal.

Vid 30 kommer jag - 6 år. Jag kommer alltså att upphöra att existera strax efter att jag börjat på dagis igen.

Jag ser fram emot det med spänning.

Jag hatar folk som bloggar på engelska. Jag hatar dom!

varför, varför, varför gör man så?

Om du bor i Sverige är oddsen små att ditt modersmål är engelska.

Och varför skulle du då vilja skriva på ett språk som inte kommer helt naurligt för dig?

Dom skriver på engelska för att leka coola. Jag vet det. Och det stör mig.

Det finns de som är värre dock. De som leker djupa, skriver osammanhängande menignar om hur ont det gör, hur svårt alllt är, och att man bara vill lägga sig under täcket och blunda. Och tro fan att dom skriver på engelska. (Dessutom är engelskan ofta pinsamt felstavad).

Now I´ll leave to find food, because it hurts to be hungry all alone in my bed. Peace out.

Jag har ett litet dilemma;

Jag är ledig från jobbet för första gången sedan en viss brandröks-incident.

Jag är sjukligt pissödig och toalettpappret är slut.

Jag vill ha frukost, men jag har verkligen ingen mat hemma.

ICA ligger ca 200m bort.

Men jag gömmer mig fortfarrande för hyresvärden.

Han skulle kunna gömma sig bakom porten, man vet aldrig.

Lösning 1; Jag sitter kvar här i  min misär, använder tidningspapper och äter havregrynsgröt.

Lösning 2; Jag tar riksken, smiter iväg till ICA, köper deras lyxigase papper, och någon sjukt god matlåda jag kan värma i micron (kommer aldrig mer kunna använda min sönderbrända ugn).

hmmm, hmmm, hmmm.

Jag hade verkligen aldrig tänkt att börja blogga.

Aldrig någonsin i hela helvetet.

Jag har alldeles för mycket integritet för det.

(integritet = jag vill inte att någon jag känner ska veta vad jag gör och vad jag tycker om vad jag gör)

Men det finns inte längre någon som minns att jag kallades nani för 9 år sedan. Så vem fan ska hitta mig här? Ha. 

By the way, nu hittade jag den gamla 3,5an i kylen.

Jag har vart vaken i 22 timmar, jobbat 12 av dom.

Då kommer man långt på en liten skabbig folköl.

In i dimman och ut ur mörkret.

(Jag älskar att leka filosofisk)

Hahaha, vadå unika?

Vad är det som är så unikt med att sitta och läsa en blogg.

Eller med att skriva en blogg för den delen.

Jag är inte så jävla unik iaf. Men ändå betraktas jag som en unik besökare.

Det ska jag skriva i mitt CV;

Hej,

Jag är unik.

Anställ mig!

Min "partner in crime" har nu vart i u-landet i ca 7 veckor, 3 veckor to go.

Så hon har vart borta har jag blivit tvungen att ta till drastiska metoder, substitut.

Substitut 1; Väldigt blond bögvän

Fördelar; Blir lika odrägligt full som jag.

Nackdear; Går endast på bögklubbar = jag får inget ragg!

Substitut 2; Nästan lika blond vän sen 14-års åldern

Fördelar; Snackar skit om allt och alla, underhållande.

Nackdelar; Missbrukar ordet "gumman", dessutom inga spårade efterfester.

Substitut 3; Inte alls lika blond kollega

Fördelar; Dricker lika snabbt som jag så att jag slipper känna mig som en svamp.

Nackdelar; Går inte ut på krogen, sitter i min lägenhet för länge, och med förlänge menar jag att människan ALDRIG går hem.